Blogguppgift C

New journalism 

Bild lånad från: el-choco-svensken-i-bolivias-okanda-fangelse_170255647.jpg

Jag läste boken El choco som handlar om Jonas Andersson som redan i tidig ålder imponerades av fel typ av människor och hamnade därmed i fel sällskap. Han åkte in och ut på psyket och hamnade tillslut på en avvänjningsklinik. Efter flera års drogmissbruk och kriminalitet hade han dragit på sig stora skulder. Efter hotelser om att skada både honom och hans familj om han inte betalade tillbaka pengarna fick han ett erbjudande om att bli kvitt skulderna. Erbjudandet krävde att Jonas skulle åka till Bolivia och frakta hem en väska med narkotika. Eftersom han är desperat beslutar han sig för att göra det. Väl i Sydamerika fastnar han i tullen med 2,9 kg kokain och hamnar i det ökända fängelset, San Pedro. Fängelset fungerade som en liten stad med egna regler, lagar och makthavare. I San Pedro handlar allt om makt, pengar och  överlevnad. Här förekommer knark, byteshandel och andra affärsverksamheter mellan fångar och vakter på daglig basis. På fängelset vistas kallblodiga mördare, knarkkartellsledare och våldtäktsmän tillsammans med Jonas, som många gånger får kämpa för sitt liv för att överleva.

Trots svårigheter med språk och ny kultur lyckas han ordna upp sitt liv, gifta sig och skaffa två barn. Boken handlar om hans tid i Bolivias värsta fängelse, San Pedro.

Författaren Markus Lutteman är journalist på DN och tack vare sina kunskaper i att skriva och utforma ett reportage valde han att ta steget längre och istället skriva en bok om Jonas tid i fängelset, men ur hans perspektiv. Om man inte vet att det är en journalist som skrivit boken så skulle man tro att det var en självbiografi skriven av Jonas själv.
Lutteman skriver på de sista sidorna att boken bygger på faktiska händelser som kommit fram genom otaliga intervjuer med bland annat Jonas, hans anhöriga och andra fångar på San Pedro. Genom offentlighetsprincipen har han kunnat läsa i princip alla UD:s dokument om Jonas i form av e-post, fax och brev. Genom research om fängelset i Bolivia, läst olika domar om Jonas och hans medfångar och andra viktiga dokument har gjort att han fått ihop tillräckligt med nödvändig information som resulterat i att han lyckats skapa den här boken.

Tom Wolfes begrepp som myntades på 60-talet New journalism är en kombination av journalistik och litteratur. Som författare gör man research som en journalist men skriver som en skönlitterärförfattare. Det betyder att man kan ge detaljerade beskrivningar av verkligheten och på så sätt beröra läsaren.

I Anders Sundelins essä kan man läsa att inom genren new journalism använder sig författare mycket utav dialoger och böckerna ofta är skrivna ur olika personers perspektiv. I El Choco har Lutteman valt att göra just detta. Han använder sig också utav riktiga foton från fängelset och på personer som förekommer i texten för att ge ytterligare detaljer genom verkliga attribut, vilket också skapar en identifikation på personerna i boken. På Jan Gradvalls hemsida kan man läsa om new journalism och där skriver han att ”Det skrivna ordet kan vara mycket kraftfullare än TV-bilden”. I boken blir kombinationen av dessa två, beskrivningar och faktiska bilder, väldigt effektfullt. Man får även ta del av Jonas personliga brev till familjen och e-post och brev inkomna till UD vilket skapar ytterligare en trovärdighet i bokens handling.

Lutteman använder sig utav ett enkelt och lättläst språk vilket underlättar när det är en bok som består utav många ord och föremål som inte används i Sverige. Boken skildrar många olika vinklar; fakta om Bolivia, den politiska korruptionen i landet och Jonas tid i Sverige innan han åkte fast. Faktadelarna är viktiga för att ge boken tyngd. Det jag gillar med det är att det inte blir för mycket ren fakta utan att det vävs in i texten. På vissa ställen kan det vara en ren faktatext, men den finns där för att underlätta för läsaren och för att ge denne en bakgrundsbild till varför det ser ut på ett visst sätt. På flera ställen i boken kan man läsa om hur knark produceras och fraktas:

”Under 80-talet växte kokainproduktionen fram som en viktig industri även i Bolivia, och fabriker för storskalig produktion byggdes i rask takt upp i de kokaproducerande delarna av landet. Dolda under kamouflagenät eller regnskogens tak spändes stora plastbassänger upp mellan pålar i marken. Enorma lass med kokablad tömdes i bassängerna där de blandades med vatten, fotogen, karbonater och svavelsyra. Flera pisadores, kokastampare, gick runt i bassängerna dygnet runt och trampade på kokabladen för att påskynda processen och öka halten av verksamma ämnen i kokasaften, eller agua rica – det rika vattnet – som det också kallades.”

Genom boken får jag detaljerad information om ett samhälle jag kanske aldrig skulle läsa om i min vanliga tidning eller som jag förmodligen skulle välja att bläddra förbi när jag läser kvällstidningen. En anledning till det är väl att all information som skulle behövas för att göra artikeln intressant inte skulle få plats för att skildra en sådan här historia. Klart tidningen kan göra en reportageserie, men det blir inte samma sak. Jag vill som mottagare, själv kunna bestämma när jag ska börja och sluta läsa om någonting som jag finner intressant. Jag vill inte behöva vänta en vecka på en uppföljning. Därför tycker jag att new journalism är ett intressant sätt att skildra en verklighet i litterär form.

Eftersom jag visste att boken är skriven av en journalist så förstår jag att det är genom intervjuer som Lutteman har fått fram all information. T.ex. situationerna där man får läsa om hur besvikna och ledsna föräldrarna kände sig när de fick reda på att Jonas inte var på en semesterresa utan satt i fängelset i Bolivia, flickvännen Deysis syn på hur hon skulle få deras förhållande att fungera trots murar och galler som avgränsade dem från varandra och om fångarnas syn på västerlänningen som spenderade flera år på San Pedro. 

Man får i boken ett flertal mindre personskildringar om olika karaktärer som satt inne på San Pedro tillsammans med Jonas. Detta för att man som läsare ska förstå vardagssituationerna som uppstod och oron som Jonas ständigt kände. Här är ett exempel på en skildring av en av hans medfångar:

”El Mexicano, eller José Rodriguez Gacha som han egentligen hette var ökänd just för sin förkärlek för brutalt, primitivt våld. Han var också snuskigt rik. År 1989 var han omslagspojke i magasinet Fortune, som då uppskattade hans förmögenhet till fem miljarder dollar. El Mexicano var en av Pablo Escobars närmaste män och en av ledargestalterna i Medellinkartellen, ett av de mest framgångsrika brottssyndigkarten i världshistorien. Ett av de blodtörstigaste också. Medellinkartellens huvudsakliga övertalningsmetod var våld. Escobar gjorde  affärer efter devisen ”plata o plomo”, silver eller bly. Det vill säga: Antingen tar du emot de här pengarna och låter mig sköta mina affärer ifred, eller så dör du en våldsam död. Han höll stenhårt fast vid sin devis. Alla som motarbetade kartellen dödades. Domare, poliser, politiker. Först hundratals, sen tusentals.”

Allt som står skrivet är kanske inte 100% sant så klart, för hur skulle det kunna vara det? Alla dofter, händelser och samtal är svåra att gestalta om man inte varit där just då. Men jag finner det ändå väldigt intressant och boken berör mig. Jag gillar hur Lutteman tar sig in i Jonas kropp och sinne och förmedlar hans tankar och känslor som om det vore hans egna.  

Och genom att Lutteman har besökt landet, fängelset, fångarna och framförallt huvudpersonen Jonas så kan det vara med och bidra till att berättelsen blir mer trovärdig och sann. Genom den journalistiska kunskapen som Lutteman besitter kan han fånga in läsaren och beröra på ett sätt som en vanlig tidningsartikel eller reportage inte kan. I boken kan han på 390 sidor ge omfattande beskrivningar och gestaltningar av åren som spenderades i Bolivias ökända fängelse.
I Anna Jungstrands kulturartikel kan man läsa att new journalism ansågs hindra journalistens objektivitet. Personligen tycker jag att det är både en fördel och nackdel att inte veta om det man läser faktiskt är sant eller inte, men i den här boken anser jag att det ändå öppnar upp ögonen för hur bra vi har det i Sverige, både politiskt och juridiskt. Därför anser jag inte att man behöver ha samma krav på etik och källkritik. Vill man ha ren fakta så kanske man inte ska läsa en sådan här bok, utan får istället hålla sig till facklitteratur.

Alla dessa detaljer om fängelsets avdelningar och dess regler och makthavare är intressanta och för en vanlig, hederlig svensk som mig, som tycker att svenska fängelser verkar tuffa, så är det också ett uppvaknande. Det handlar om att förmedla en känsla och det tycker jag att Lutteman har gjort. Boken ger läsaren en riktig tankeställare.

Enligt mig är böcker i form av new journalism den bästa sorten. Det är en härlig blandning av fakta och detaljer tillsammans med en fortsatt nyfikenhet av vad som ska komma på nästa sida.

Boken börjar med ett bolivianskt talesätt som jag istället väljer att avsluta mitt inlägg med:  

Todo es possible, nada es seguro - Allt är möjligt, ingenting är säkert.

Källor:

El Choco – Svensken i Bolivias mest ökända fängelse, Markus Lutteman, 2007

http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du

http://www.svd.se/kultur/understrecket/verkligheten-staller-till-det-for-journalistiken_181077.svd