Blogguppgift C

New journalism 

Bild lånad från: el-choco-svensken-i-bolivias-okanda-fangelse_170255647.jpg

Jag läste boken El choco som handlar om Jonas Andersson som redan i tidig ålder imponerades av fel typ av människor och hamnade därmed i fel sällskap. Han åkte in och ut på psyket och hamnade tillslut på en avvänjningsklinik. Efter flera års drogmissbruk och kriminalitet hade han dragit på sig stora skulder. Efter hotelser om att skada både honom och hans familj om han inte betalade tillbaka pengarna fick han ett erbjudande om att bli kvitt skulderna. Erbjudandet krävde att Jonas skulle åka till Bolivia och frakta hem en väska med narkotika. Eftersom han är desperat beslutar han sig för att göra det. Väl i Sydamerika fastnar han i tullen med 2,9 kg kokain och hamnar i det ökända fängelset, San Pedro. Fängelset fungerade som en liten stad med egna regler, lagar och makthavare. I San Pedro handlar allt om makt, pengar och  överlevnad. Här förekommer knark, byteshandel och andra affärsverksamheter mellan fångar och vakter på daglig basis. På fängelset vistas kallblodiga mördare, knarkkartellsledare och våldtäktsmän tillsammans med Jonas, som många gånger får kämpa för sitt liv för att överleva.

Trots svårigheter med språk och ny kultur lyckas han ordna upp sitt liv, gifta sig och skaffa två barn. Boken handlar om hans tid i Bolivias värsta fängelse, San Pedro.

Författaren Markus Lutteman är journalist på DN och tack vare sina kunskaper i att skriva och utforma ett reportage valde han att ta steget längre och istället skriva en bok om Jonas tid i fängelset, men ur hans perspektiv. Om man inte vet att det är en journalist som skrivit boken så skulle man tro att det var en självbiografi skriven av Jonas själv.
Lutteman skriver på de sista sidorna att boken bygger på faktiska händelser som kommit fram genom otaliga intervjuer med bland annat Jonas, hans anhöriga och andra fångar på San Pedro. Genom offentlighetsprincipen har han kunnat läsa i princip alla UD:s dokument om Jonas i form av e-post, fax och brev. Genom research om fängelset i Bolivia, läst olika domar om Jonas och hans medfångar och andra viktiga dokument har gjort att han fått ihop tillräckligt med nödvändig information som resulterat i att han lyckats skapa den här boken.

Tom Wolfes begrepp som myntades på 60-talet New journalism är en kombination av journalistik och litteratur. Som författare gör man research som en journalist men skriver som en skönlitterärförfattare. Det betyder att man kan ge detaljerade beskrivningar av verkligheten och på så sätt beröra läsaren.

I Anders Sundelins essä kan man läsa att inom genren new journalism använder sig författare mycket utav dialoger och böckerna ofta är skrivna ur olika personers perspektiv. I El Choco har Lutteman valt att göra just detta. Han använder sig också utav riktiga foton från fängelset och på personer som förekommer i texten för att ge ytterligare detaljer genom verkliga attribut, vilket också skapar en identifikation på personerna i boken. På Jan Gradvalls hemsida kan man läsa om new journalism och där skriver han att ”Det skrivna ordet kan vara mycket kraftfullare än TV-bilden”. I boken blir kombinationen av dessa två, beskrivningar och faktiska bilder, väldigt effektfullt. Man får även ta del av Jonas personliga brev till familjen och e-post och brev inkomna till UD vilket skapar ytterligare en trovärdighet i bokens handling.

Lutteman använder sig utav ett enkelt och lättläst språk vilket underlättar när det är en bok som består utav många ord och föremål som inte används i Sverige. Boken skildrar många olika vinklar; fakta om Bolivia, den politiska korruptionen i landet och Jonas tid i Sverige innan han åkte fast. Faktadelarna är viktiga för att ge boken tyngd. Det jag gillar med det är att det inte blir för mycket ren fakta utan att det vävs in i texten. På vissa ställen kan det vara en ren faktatext, men den finns där för att underlätta för läsaren och för att ge denne en bakgrundsbild till varför det ser ut på ett visst sätt. På flera ställen i boken kan man läsa om hur knark produceras och fraktas:

”Under 80-talet växte kokainproduktionen fram som en viktig industri även i Bolivia, och fabriker för storskalig produktion byggdes i rask takt upp i de kokaproducerande delarna av landet. Dolda under kamouflagenät eller regnskogens tak spändes stora plastbassänger upp mellan pålar i marken. Enorma lass med kokablad tömdes i bassängerna där de blandades med vatten, fotogen, karbonater och svavelsyra. Flera pisadores, kokastampare, gick runt i bassängerna dygnet runt och trampade på kokabladen för att påskynda processen och öka halten av verksamma ämnen i kokasaften, eller agua rica – det rika vattnet – som det också kallades.”

Genom boken får jag detaljerad information om ett samhälle jag kanske aldrig skulle läsa om i min vanliga tidning eller som jag förmodligen skulle välja att bläddra förbi när jag läser kvällstidningen. En anledning till det är väl att all information som skulle behövas för att göra artikeln intressant inte skulle få plats för att skildra en sådan här historia. Klart tidningen kan göra en reportageserie, men det blir inte samma sak. Jag vill som mottagare, själv kunna bestämma när jag ska börja och sluta läsa om någonting som jag finner intressant. Jag vill inte behöva vänta en vecka på en uppföljning. Därför tycker jag att new journalism är ett intressant sätt att skildra en verklighet i litterär form.

Eftersom jag visste att boken är skriven av en journalist så förstår jag att det är genom intervjuer som Lutteman har fått fram all information. T.ex. situationerna där man får läsa om hur besvikna och ledsna föräldrarna kände sig när de fick reda på att Jonas inte var på en semesterresa utan satt i fängelset i Bolivia, flickvännen Deysis syn på hur hon skulle få deras förhållande att fungera trots murar och galler som avgränsade dem från varandra och om fångarnas syn på västerlänningen som spenderade flera år på San Pedro. 

Man får i boken ett flertal mindre personskildringar om olika karaktärer som satt inne på San Pedro tillsammans med Jonas. Detta för att man som läsare ska förstå vardagssituationerna som uppstod och oron som Jonas ständigt kände. Här är ett exempel på en skildring av en av hans medfångar:

”El Mexicano, eller José Rodriguez Gacha som han egentligen hette var ökänd just för sin förkärlek för brutalt, primitivt våld. Han var också snuskigt rik. År 1989 var han omslagspojke i magasinet Fortune, som då uppskattade hans förmögenhet till fem miljarder dollar. El Mexicano var en av Pablo Escobars närmaste män och en av ledargestalterna i Medellinkartellen, ett av de mest framgångsrika brottssyndigkarten i världshistorien. Ett av de blodtörstigaste också. Medellinkartellens huvudsakliga övertalningsmetod var våld. Escobar gjorde  affärer efter devisen ”plata o plomo”, silver eller bly. Det vill säga: Antingen tar du emot de här pengarna och låter mig sköta mina affärer ifred, eller så dör du en våldsam död. Han höll stenhårt fast vid sin devis. Alla som motarbetade kartellen dödades. Domare, poliser, politiker. Först hundratals, sen tusentals.”

Allt som står skrivet är kanske inte 100% sant så klart, för hur skulle det kunna vara det? Alla dofter, händelser och samtal är svåra att gestalta om man inte varit där just då. Men jag finner det ändå väldigt intressant och boken berör mig. Jag gillar hur Lutteman tar sig in i Jonas kropp och sinne och förmedlar hans tankar och känslor som om det vore hans egna.  

Och genom att Lutteman har besökt landet, fängelset, fångarna och framförallt huvudpersonen Jonas så kan det vara med och bidra till att berättelsen blir mer trovärdig och sann. Genom den journalistiska kunskapen som Lutteman besitter kan han fånga in läsaren och beröra på ett sätt som en vanlig tidningsartikel eller reportage inte kan. I boken kan han på 390 sidor ge omfattande beskrivningar och gestaltningar av åren som spenderades i Bolivias ökända fängelse.
I Anna Jungstrands kulturartikel kan man läsa att new journalism ansågs hindra journalistens objektivitet. Personligen tycker jag att det är både en fördel och nackdel att inte veta om det man läser faktiskt är sant eller inte, men i den här boken anser jag att det ändå öppnar upp ögonen för hur bra vi har det i Sverige, både politiskt och juridiskt. Därför anser jag inte att man behöver ha samma krav på etik och källkritik. Vill man ha ren fakta så kanske man inte ska läsa en sådan här bok, utan får istället hålla sig till facklitteratur.

Alla dessa detaljer om fängelsets avdelningar och dess regler och makthavare är intressanta och för en vanlig, hederlig svensk som mig, som tycker att svenska fängelser verkar tuffa, så är det också ett uppvaknande. Det handlar om att förmedla en känsla och det tycker jag att Lutteman har gjort. Boken ger läsaren en riktig tankeställare.

Enligt mig är böcker i form av new journalism den bästa sorten. Det är en härlig blandning av fakta och detaljer tillsammans med en fortsatt nyfikenhet av vad som ska komma på nästa sida.

Boken börjar med ett bolivianskt talesätt som jag istället väljer att avsluta mitt inlägg med:  

Todo es possible, nada es seguro - Allt är möjligt, ingenting är säkert.

Källor:

El Choco – Svensken i Bolivias mest ökända fängelse, Markus Lutteman, 2007

http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du

http://www.svd.se/kultur/understrecket/verkligheten-staller-till-det-for-journalistiken_181077.svd

Blogguppgift B

Hur förhåller sig vissa medier till sina egna regler; Spelregler för press, tv och radio?

En människa ägnar ungefär 20-30 minuter per dag åt att läsa tidningen. Detta betyder att journalisterna måste göra tidningen så attraktiv som möjligt för att lyckas fånga kvar läsaren. En fråga som journalisterna alltid ställer sig är: Vad är det mest intressanta i nyheten?

När en homosexuell man mördades i Malmö den 20 december 2008 var det mest intressanta i själva händelsen en kombination av gärningsmännens religiösa tro och offrets sexuella läggning. Här blev det svårt för medierna! För enligt de Etiska reglerna för press, radio och tv så måste man respektera den personliga integriteten. D.v.s. man får inte kränka en person genom att namnge eller publicera bilder på denne om inte det är ett uppenbart allmänintresse. Man får inte heller berätta om de inblandades etniska ursprung, kön, yrke, politisk tillhörighet eller sexuella läggning om det saknas betydelse i sammanhanget. Journalisterna måste utforma texten så att läsaren inte kan göra en identifiering av de inblandade. Ytterligare en regel som finns med i publicitetsreglerna är att en person som är misstänkt för brott anses oskyldig fram tills han eller hon är fälld i domstol. Dessa regler har Publicistklubben, Svenska journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Tidskrifter kommit överens om.

När man lyssnar på http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795 (Medierna 2009-01-31) framgår det att vissa tidningar gick över gränsen vad gäller att hålla sig inom publicitetsreglerna.
Vissa tidningar skrev att en av gärningsmännen drev en blogg om islam och moraliska frågor, dennes ålder och att offret var homosexuell. Medan andra tidningar var mer sparsamma och väntade ut uppgifterna tills gärningsmännen var dömda.

Genom informationen kan den som vill lätt söka vidare bland all information som finns på internet och kan på så sätt ta fram gärningsmannens identitet.

Beroende på tidning så har de tagit olika beslut om vad de skulle publicera. Alla tidningar står för olika åsikter och har olika värderingar.

Tidningen QX som är en HBT-tidning var en av de första tidningarna som skrev att mordet förmodligen hade ett hatbrottsmotiv. På något sätt kan man förstå deras beslut. Hatbrott mot homosexuella tystas ofta ner och är någonting som rör många personer och i princip alla QX:s läsare. För QX innefattar det flera punkter från Per-Anders Eks nyhetsvärderingslista från boken Börja skriva; Det du själv reagerar för, intresserar många och är aktuellt.

Hur hade jag själv gjort?

Det är en svår balansgång. Även fast det är upprörande att två unga människor har begått ett hatbrott mot en homosexuell man så har jag ändå valt att bli journalist. Det betyder att jag ska vara objektiv och jag får hålla mig till publicitets- och yrkesreglerna som Publicistklubben, Svenska journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Tidskrifter tagit beslut om.

Beroende på vilken typ av tidning jag jobbar för, dags- eller kvällspress, så har de oftast olika mål och vinklar på sina medier. En morgontidning är beroende av sina prenumeranter och behöver inte skriva om skandaler eller tillspetsade nyheter. De vill ha korrekta nyheter.

Medan kvällspressen behöver sälja lösnummer och detta gör de genom att vara först ut med nyheter och ofta på gränsen till oetiska nyhetsartiklar. D.v.s. att de ibland kan ta risken med att bli fälld av PON genom att de bryter mot god publicistisk sed, för att istället kunna sälja mer lösnummer än någon annan tidning.

Men hade det varit jag som skrivit artikeln hade jag gjort allt jag kunnat för att inte rubba identiteten för pojkarna och offret, i respekt mot dem själva och deras anhöriga. Däremot anser jag att det är relevant att skriva att den ena pojken hade en blogg med starka åsikter. Sedan får läsaren själv spekulera i vilken sorts åsikter det rör sig om. Detta kan på ett sätt skapa rykten istället, men tidningen håller sig i alla fall inom de regler som de godkänt.
Det är inte försvarbart att säga att gärningsmännen inte visste vad de gjorde på grund av deras låga ålder, men jag tycker ändå att åldern är betydelsefullt för artikeln.

Att offret var homosexuell är egentligen inte intressant förrän det är bekräftat genom ett erkännande av gärningsmännen att det var orsaken till mordet. Detsamma gäller gärningsmännens religiösa tillhörighet. Innan dess är det bara ett antagande och där med inte relevant i artikeln.

Om de antaganden man skrivit om i artikeln visar sig vara felaktiga har journalisten gjort en felaktig anklagelse mot gärningsmännen eller offret, vilket kan skada dessa. Därför skulle jag som journalist väntat till jag vet att all information är korrekt.

Hur mycket det än tar emot i vissa fall, så ska man alltid förhålla sig till punkt nr 14 i publicitetsreglerna: Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.

En nyhet som jag minns är då det var ett mediedrev mot Ola Lindholm förra året. Expressen var först ut med att publicera både namn och bild. Sedan hakade nästan alla andra tidningar på. Jag antar att det var för att skadan redan var skedd. Rubriken som täckte första sidan löd:

”TV-programledaren Ola Lindholm från Kamratposten tagen för knark.”

Ola Lindholm hade varit på en fotbollsmatch och poliserna hade ansett att det såg ut som om att Ola Lindholm var påverkad av droger och fick därför följa med på en kroppsbesiktning.

Expressen gick alltså ut med nyheten och vinklade artikeln så att det skulle låta som om att man redan visste att han var påverkad trots att resultatet från urinprovet inte skulle komma förrän två veckor senare.

På något sätt är det väl en slags nyhetsvärdering kan jag tycka. Att en man misstänks för att vara narkotikapåverkad är i sig inte en jättestor nyhet men på något sätt berör det många och anses vara ett allmänintresse, enligt boken Börja skriva, då Ola Lindholm är en slags förebild för barn. Han satt i styrelsen för BRIS, var chefredaktör på Kamratposten och programledare för Wild Kids på SVT. Däremot anser inte jag att det är nödvändigt att hänga ut honom med namn och bild, och tidningen tog inte hänsyn till vilka konsekvenser detta skulle bidra till.

Som jag skrev ovan så tror jag att många tidningar, speciellt kvällspressen anser att de måste vara först ut med att publicera namnet i det här fallet. I dag finns det så otroligt många informationskällor man kan gå till om man inte får reda på nyheterna i tidningarna. Man kan använda Google för att komma till diverse olika bloggar och forum där namnet sprider sig som en löpeld. Genom dessa forum och bloggar är det många som inte behöver köpa lösnummer vilket i slutändan drabbar kvällstidningarna.

Expressen blev dömd av PON för att ha brutit mot god publicistisk sed och jag anser att detta uttalande säger allt om hur kvällspressen resonerar när det gäller vad de ska publicera:

- Inte oväntat, säger Expressens chefredaktör Thomas Mattsson.

Blogguppgift A

Blogguppgift A

Vi matas dagligen av nyheter och information från olika medier och informationen når oss snabbare än någonsin. I boken Kommunikation av André Jansson kan man läsa om Marshall McLuhan och hans teori från 60-talet om den globala byn. McLuhan beskrev en framtidssituation där världen, tack vare medier – främst TV och tidningar, skulle liknas en by. En by där alla länder var grannar och informationen mellan dem var lättillgänglig och nära. Han syftade då på att televisionen skulle sammanbinda dem. Frågan är om han förstod hur rätt han skulle få? Med alla dagens medier och kanaler kan vi ständigt hålla oss uppdaterade, vare sig vi vill eller inte, på vad som händer i alla världens hörn.

Genom medierna kan mottagaren befinna sig på flera ställen samtidigt. Man kan läsa om terrorhot i Thailand samtidigt som man tittar på ett nyhetsklipp från USA på Tv:n.
   Men vem bestämmer egentligen vad som är en viktig nyhet? Vilken nyhet som får vilken plats i medierna? Det finns olika kriterier när det gäller nyhetsvärdering i tidningsvärlden. I boken Börja skriva av Per Andersson-Ek m.fl. kan man läsa att minst en av punkterna är viktiga för att det ska vara en bra nyhet, men gärna flera:

•     Det du själv reagerar på
•         Det ska beröra många
•         Någonting som inträffat i spridningsområdet
•         En egen nyhet
•         Någonting aktuellt
•         En verklig nyhet
•         Stämmer överens med tidningens regler och policy
•         Nyheter om en känd person
•         Någonting som är överraskande
•         Brott och olyckor

I boken Massmedier - Press, radio och tv i den digitala tidsåldern av Stig Hadenius m.fl. kan man läsa om s.k. gatekeepers som finns på en tidningsredaktion.. Det är en person som sållar bland alla nyheter som kommer in från olika nyhetsbyråer, egna nyheter och lokala tips.

Det är bara en väldigt liten del av alla nyheter som kommer in till en nyhetsbyrå eller en tidning som utnyttjas. Det var en amerikansk psykolog, Kurt Lewin, som skapade uttrycket Gatekeeper. Många gånger avgörs valet av nyheter genom vilken målgrupp mediet har, företagspolicy och journalisterna. På en nättidning kan betydligt fler nyheter publiceras på grund av att det inte finns ett bestämt antal sidor som man måste hålla sig inom.

En nyhet som fått väldigt stor kraft och utrymme i våra svenska medier (jag har kikat på SvD, DN och Aftonbladet) var när statsministern, Fredrik Reinfeldt, kom med ett förslag i förra veckan att Sverige skulle höja pensionsåldern från 65 till 75år. Anledningen är att vi får en allt äldre befolkning vilket resulterar i att våra pensioner inte kommer räcka långt i framtiden. Han menar att en lösning skulle vara att en person inte behåller samma yrke som han/hon valde när denne gick ur skolan utan att man senare i livet byter karriär för att kunna arbeta längre. En 50 årig människa orkar inte göra samma arbete som denne gjorde vid 20 års ålder.

Här visar medierna sin makt genom att vinkla nyheten. De har valt att vinkla statsministerns förslag från att ”vissa kanske kan jobba tills de är 75 år” till ”Alla ska jobba tills de är 75 år.” När man läser i medierna kan man få känslan av att detta är någonting som redan är bestämt.
Detta orsakade ramaskri hos svenska folket och det blev en het debatt på alla medier.

Men jag kan tänka mig att kvällstidningarna jublade! Detta om något säljer lösnummer!

Statsministerns uttalande är en nyhet som innehåller flera punkter på nyhetsvärderingslistan. Det är en nyhet som berör alla, som man reagerar på, någonting som är aktuellt och det är nyheter om en känd person.

Whitney Houstons död den 12 februari har även varit en stor nyhet runt om i hela världen. På t.ex. SvD:s webbplats publicerades 9 (!) artiklar om hennes död under första dygnet. Hennes död var på kvällspressens (Aftonbladet och Expressen) förstasidor i flera dagar. Anledningen till att det blev en så stor nyhet är även här på grund av att man kan bocka av flera punkter på nyhetsvärderingslistan.

Hon var en känd person, hennes död var en olycka, det var överraskande och berörde många. Hon var under många år en folkkär artist som fick sitt riktigt stora genombrott i filmen Bodyguard. Dessvärre hamnade hon i ett narkotika- och alkoholberoende och förlorade på så sätt sin stjärnglans och sina fans. Här skulle man nog kunna tillämpa teorin Uses and gratifications. Teorin handlar om vad mottagaren gör med medierna. Här är syftet oftast att man använder medierna för att tillfredsställa vissa behov av t.ex. underhållning, information, social tillhörighet och självbekräftelse. Även under hennes år som missbrukare har medierna gottat sig i hennes tragiska liv och vi som mottagare har utan problem svalt allt vi läst och hört med hull och hår. Mestadels för att tillfredsställa våra behov av underhållning och information. En fråga jag ofta ställer mig är, vart drar man som journalist gränsen över vad som är till för allmänhetens ögon och öron? Behöver vi verkligen veta allt? Jag anser att det var väldigt tragiskt att hon gick bort, endast 48 år gammal, men det finns viktigare nyheter att informera om med tanke på all svält, krig och fattigdom som pågår dagligen.